En mack i Paris.

av danielsjoman

Först – tack för all positiv feedback på gårdagens inlägg om NyGemenskap. Jag hoppas att några till kanske tände till på hur fel det är med det här utanförskapet.

Igår när jag gick och la mig så kom en massa tankar till mig. Det blir ofta så på kvällen, när man varvar ner, när man är själv, när allting är mörkt och tyst. Det är lättare att tänka då. Jag gillar det inte, men just det här ska jag faktiskt berätta om. Det handlar om Pappa, Paris och Gud. Tre fina saker.

Sommaren 2008 så var vi inte på solsemester, det blev inte så av flera anledningar. Vi gjorde något som jag hade velat göra väldigt länge, vi åkte till London. Vi flög inte. Mamma var flygrädd då. Tyvärr.

Vi åkte bil, och vi gjorde massa annat på vägen ner, en sån grej var att vara i Paris, vi var på Disney Land. Gick längs med Seine och åt god mat. Sen skulle vi åka vidare, ut från Paris, vidare mot båten till England, till det så efterlängtade London.

Vi stannade på en Shellmack och tankade, när vi skulle åka vidare så satt gaspedalen fast. Helt och hållet. Den funkade inte. Vi ringde på en reparatör och väntan började. Vi väntade, och vi väntade, i flera timmar. Jag läste ut en bok, pratade engelska med en försäljare på macken som inte var alls lika bra på engelska (han trodde att engelska var mitt modersmål tillochmed. Det var spännande.).

Klockan tickade, båten skulle gå, vi insåg att ”vi kanske inte kommer komma till London.”. Vi bestämde oss för att det inte gjorde så mycket, pappa och jag kunde flyga dit senare på hösten, utan mamma. Men när den franska bilkillen kom, så förstod han inte vad vi hade ringt för. När han satte sig i bilen funkade allting som det skulle. Den strulade inte på hela resan sen, inte när vi kom hem heller.

Det var tur att vi kom till London. Att resan inte försenades till senare på hösten. Det tog inte lång tid innan pappa började må dåligt och gick bort. Allting gick så fasansfullt snabbt den hösten.

Jag tror att Gud hade någonting med det där att göra, att vi kom fram till båten i tid och hade en underbar vecka i London. Jag tror verkligen det, och det finns få saker jag är så tacksam över i mitt liv som att jag fick se London med Pappa.

Det finns tillfällen i livet då det känns som att Gud inte var med också. Livet är inte lekande lätt bara för att man är kristen.

Såna här saker tänker jag på när det är natt. Såna här saker kan få ner mig. Det är ni som får upp mig igen. Tack.

Cancer suger. Det sliter sönder familjer. Det förstör liv. Jag hoppas att 2012 kommer med ett genombrott inom cancerforskningen.

Lilla London – Anton Kristiansson