Festivalband.
av danielsjoman
Alltså inte banden som spelar, utan banden man får. Runt armen. Som någon slags bevis.
Jag har alltid beundrat folk som samlar på dem som troféer. Jag vet inte varför. Men det känns bra, jag skulle vilja göra det, men gör det inte.
Den här bilden är från sommarens stora händelse. WorldScoutJamboree. Kanske ännu mer en av mina bästa vänners födelsedag. Hedvig fyllde 18 på Jamboreen, den lyckoosten som fick åka som deltagare! (Även om det var kul som ISTare också.)
De där banden sitter på en arm, armen sitter på Hedvig.
Jag tycker det är spännande, alla som jag känner som samlar på band har en berättelse från varje händelse. Någonting de gillade, någonting de inte gillade, någonting de bara kommer göra en gång i sina liv. I mitt eget fall så har många av bilderna en ”once-in-a-lifetime”känsla.
Jag tror våra berättelser är viktiga. Jag berättar i mina texter. Jag berättar i mina bilder. Jag tror vi alla hänger upp våra berättelser på någonting, band, bilder, sångtexter, smycken eller kanske lukter. Men de är lika viktiga för oss ändå. Vad vi än förknippar dem med.
På en annan lapp: Hedvig är en av de häftigaste, roligaste och mest kreativa människorna jag känner. Att banden sitter på henne är nog ingen tillfällighet, någon annan hade nog gett upp, sist jag träffade henne hade hon sytt in en knapp i harry-potter-bandet. Det är kreativitet, och vilja.
Såhär glad är man när man fyller 18. Speciellt om 18-årsdagen inträffar på Jamboreen.
Låt: Hedvig – The Orchestra
