Saknad. Sorg. Saknad.

av danielsjoman

Igår, den 27e så skulle pappa haft namnsdag.

För många – en högst obetydlig dag, men när personen inte finns där. När möjligheten att säga grattis är borta. När möjligheten att fira inte längre finns. Då blir det så mycket mer betydelsefullt. I alla fall för mig.

Att det första jag såg när jag kom upp på Telefonplan var ”dagens namnsdagar: Göte/Göta.” med en subtil hint om ”köp blommor till era älskade vänner!”. Sånt gör så ont. Jag tror inte att ni ska förstå, jag vill inte att ni ska förstå. Men det gör så ont.

Det mesta i mitt liv är inte sorg längre. För ett par år sen så var sorgen den som hade överhanden. Övertaget. Allt var grått, allt kändes hopplöst och varför skulle jag vara kvar här utan pappa och utan en av min bästa vänner? Sorgen är kvar. Där någonstans i bakhuvudet. Den finns inte alltid där, den gör sig inte alltid påmind. Men ibland kommer den fram. Igår och inatt är ett sånt tillfälle.

Men saknaden är större. Saknaden är störst och den övervinner sorgen. Jag tror att sorgen är en färskvara på något sätt, den där tunga sorgen där allt känns svart tror jag försvinner. Men saknaden finns alltid där. När man vill berätta något, fråga något eller bara säga grattis. Men tvingas inse att det går inte. Då, då går luften ur mig.

Jag har tvingats inse många gånger att om jag någonsin får träffa pappa igen så är det långt bort. Overkligt. Oföreställbart. Han kommer inte vara där på studenten, han kommer inte vara där när (om) om jag gifter mig och han kommer aldrig att få träffa mina barn om jag får några. Sånt gör ont – den saknaden gör ont.

Jag skriver det här för mig själv. Jag måste skriva av mig ibland. Annars funkar jag inte.

Jag hatar såna här dagar. Såna här nätter.

Mest av allt behöver jag nog en kram.

Låt: Pappa kom hem – Stefan Sundström