För många – en högst obetydlig dag, men när personen inte finns där. När möjligheten att säga grattis är borta. När möjligheten att fira inte längre finns. Då blir det så mycket mer betydelsefullt. I alla fall för mig.

Att det första jag såg när jag kom upp på Telefonplan var ”dagens namnsdagar: Göte/Göta.” med en subtil hint om ”köp blommor till era älskade vänner!”. Sånt gör så ont. Jag tror inte att ni ska förstå, jag vill inte att ni ska förstå. Men det gör så ont.

Det mesta i mitt liv är inte sorg längre. För ett par år sen så var sorgen den som hade överhanden. Övertaget. Allt var grått, allt kändes hopplöst och varför skulle jag vara kvar här utan pappa och utan en av min bästa vänner? Sorgen är kvar. Där någonstans i bakhuvudet. Den finns inte alltid där, den gör sig inte alltid påmind. Men ibland kommer den fram. Igår och inatt är ett sånt tillfälle.

Men saknaden är större. Saknaden är störst och den övervinner sorgen. Jag tror att sorgen är en färskvara på något sätt, den där tunga sorgen där allt känns svart tror jag försvinner. Men saknaden finns alltid där. När man vill berätta något, fråga något eller bara säga grattis. Men tvingas inse att det går inte. Då, då går luften ur mig.

Jag har tvingats inse många gånger att om jag någonsin får träffa pappa igen så är det långt bort. Overkligt. Oföreställbart. Han kommer inte vara där på studenten, han kommer inte vara där när (om) om jag gifter mig och han kommer aldrig att få träffa mina barn om jag får några. Sånt gör ont – den saknaden gör ont.

Jag skriver det här för mig själv. Jag måste skriva av mig ibland. Annars funkar jag inte.

Jag hatar såna här dagar. Såna här nätter.

Mest av allt behöver jag nog en kram.

Låt: Pappa kom hem – Stefan Sundström

Handboll. Förmodligen den bästa sporten på jorden. Hårt, snabbt och spännande. (Jag vet att många inte håller med mig nu.). 

Jag älskar att kolla på handboll. Det är en helt annan grej än att kolla på till exempel fotboll (som också har sin charm. Det håller jag med om.). I fotboll så är det långa perioder när det mest inte händer någonting alls. I handbollen så händer det saker hela tiden, verkligen, hela tiden. Det smäller i försvaret, det kontras och det görs mål. Som tur är så filmar inte spelare i Sverige så mycket heller. Tycker jag i alla fall. Det är ju roligt.

Handboll är en oförtjänt liten sport (Speciellt norr om Skåne), den förtjänar att växa, förra året så spelades VM i Sverige. Den nordligaste hallen var Norrköping. Majoriteten av matcherna spelades i Skåne. Jag tror att handbollen har förutsättningar att växa, om det bara får lite uppmärksamhet. Snart kanske, jag hoppas.

Ge handbollen en chans, ikväll spelar Sverige mot Tjeckien klockan 20.10 i EM (TV4). Det blir nog en spännande match tror jag.

Låt: Glorious – Arash

Jag har alltid beundrat folk som samlar på dem som troféer. Jag vet inte varför. Men det känns bra, jag skulle vilja göra det, men gör det inte.

Den här bilden är från sommarens stora händelse. WorldScoutJamboree. Kanske ännu mer en av mina bästa vänners födelsedag. Hedvig fyllde 18 på Jamboreen, den lyckoosten som fick åka som deltagare! (Även om det var kul som ISTare också.)

De där banden sitter på en arm, armen sitter på Hedvig.

Jag tycker det är spännande, alla som jag känner som samlar på band har en berättelse från varje händelse. Någonting de gillade, någonting de inte gillade, någonting de bara kommer göra en gång i sina liv. I mitt eget fall så har många av bilderna en ”once-in-a-lifetime”känsla.

Jag tror våra berättelser är viktiga. Jag berättar i mina texter. Jag berättar i mina bilder. Jag tror vi alla hänger upp våra berättelser på någonting, band, bilder, sångtexter, smycken eller kanske lukter. Men de är lika viktiga för oss ändå. Vad vi än förknippar dem med.

På en annan lapp: Hedvig är en av de häftigaste, roligaste och mest kreativa människorna jag känner. Att banden sitter på henne är nog ingen tillfällighet, någon annan hade nog gett upp, sist jag träffade henne hade hon sytt in en knapp i harry-potter-bandet. Det är kreativitet, och vilja. 

Såhär glad är man när man fyller 18. Speciellt om 18-årsdagen inträffar på Jamboreen.

Låt: Hedvig – The Orchestra

- Är du fortfarande arg – Säkert!

Nu handlar det inte om att vara arg. Inte alls. Jag hoppas inte det iallafall.

Det handlar om det som den där låten avhandlar på ett så fint sätt, saknad.

Det finns många människor som jag hade en så bra kontakt med. Så länge. Så många år. Men nu har vi inte träffats på mer än 600 dagar. Alldeles för lång tid. Men vem räknar precis.

Jag saknar er. Jag saknar det vi hade. Någon gång hoppas jag att jag får träffa er igen. Ni var bra. Ni lyssnade alltid. Ni orkade lyssna på alla problem, på alla känslor, på all sorg.

Det är sorgligt hur lätt det är att glida ifrån människor som betydde så mycket. Som byggde upp vem jag är idag. Ni är många, utan er hade jag inte varit den jag är, jag hade varit något annat. Vem vet vad.

Jag hoppas och tror att vi träffas igen. Jag gör det. Om inte allt för lång tid.

Ni vet nog vilka ni är.

Speciellt saknar jag dig F. Du som alltid lyssnade. Där på bänken. Vid lekplatsen, där allt verkade så lätt och livet var så svårt.

Att träffa en av er i veckan räckte. Jag saknar er. Jättemycket. Hoppas ni har det bra, var ni än är.

Låt: Är du fortfarande arg – Säkert!

Fredrik Lindström.

Hans program ”Värsta språket” kan vara ett av de bästa som svensk TV har producerat de senaste åren. På riktigt. Intressant, lärorikt och roligt. En bra kombo.

Nej, svensk TV i allmänhet är rätt kass. Typ Sitcoms. Funkar inte.

Men, nu när jag satt och läste expressen och hade scrollat nästan ända längst ner så hittade jag en så bra nyhet. Så otroligt bra nyhet. Läs den här.

Fredrik Lindström kommer tillbaka, med ett till program om något som gör svenskan så spännande. (Eller ja. Alla språk.). Dialekter. Hetsen om att träna bort sin dialekt är tråkig tycker jag. Dialekter är mysigt, dialekter visar på en skillnad, dialekter ger språket en bredd.

Och, det går på SVT1, inte SVT2. Ännu bättre.

Stockholmska är nog än av de bättre dialekterna. Åländska också.

Låt (på skånska.): Det var han/fienden log – Svenska Akademien

Jag märkte alldeles för sent att första lektionen var inställd. Då var det ingen idé att åka hem igen…

Första dagen på sista terminen av gymnasiet.

Början på slutet av början?

Den första dagen gick rätt lätt, inte så tuffa lektioner (den ena var ju tillochmed inställd.). Nu börjar den långa färden mot den där dagen. Den där dagen som har det där magiska skimmret runt sig. Studenten. Det som hela gymnasiet har visat oss fram till. Alla uppgifter, all stress, allt tandagnissel, all ångest, all glädje, alla betyg. Allt det tar slut. En ny fas börjar.

Början på slutet av början?

Den femte juni smäller det. Tisdag vecka 23. Imorgon är det 21 veckor kvar. Tjugoen veckor. Det låter öändligt långt bort, samtidigt är det bra mycket närmre än vad det någonsin har varit.

Jag längtar.

Nu ska jag försöka skriva en uppsats, så att jag springer ut nöjd också.

Låt: Sjung om studentens lyckliga dag – Orphei Drangar

Igår när jag gick och la mig så kom en massa tankar till mig. Det blir ofta så på kvällen, när man varvar ner, när man är själv, när allting är mörkt och tyst. Det är lättare att tänka då. Jag gillar det inte, men just det här ska jag faktiskt berätta om. Det handlar om Pappa, Paris och Gud. Tre fina saker.

Sommaren 2008 så var vi inte på solsemester, det blev inte så av flera anledningar. Vi gjorde något som jag hade velat göra väldigt länge, vi åkte till London. Vi flög inte. Mamma var flygrädd då. Tyvärr.

Vi åkte bil, och vi gjorde massa annat på vägen ner, en sån grej var att vara i Paris, vi var på Disney Land. Gick längs med Seine och åt god mat. Sen skulle vi åka vidare, ut från Paris, vidare mot båten till England, till det så efterlängtade London.

Vi stannade på en Shellmack och tankade, när vi skulle åka vidare så satt gaspedalen fast. Helt och hållet. Den funkade inte. Vi ringde på en reparatör och väntan började. Vi väntade, och vi väntade, i flera timmar. Jag läste ut en bok, pratade engelska med en försäljare på macken som inte var alls lika bra på engelska (han trodde att engelska var mitt modersmål tillochmed. Det var spännande.).

Klockan tickade, båten skulle gå, vi insåg att ”vi kanske inte kommer komma till London.”. Vi bestämde oss för att det inte gjorde så mycket, pappa och jag kunde flyga dit senare på hösten, utan mamma. Men när den franska bilkillen kom, så förstod han inte vad vi hade ringt för. När han satte sig i bilen funkade allting som det skulle. Den strulade inte på hela resan sen, inte när vi kom hem heller.

Det var tur att vi kom till London. Att resan inte försenades till senare på hösten. Det tog inte lång tid innan pappa började må dåligt och gick bort. Allting gick så fasansfullt snabbt den hösten.

Jag tror att Gud hade någonting med det där att göra, att vi kom fram till båten i tid och hade en underbar vecka i London. Jag tror verkligen det, och det finns få saker jag är så tacksam över i mitt liv som att jag fick se London med Pappa.

Det finns tillfällen i livet då det känns som att Gud inte var med också. Livet är inte lekande lätt bara för att man är kristen.

Såna här saker tänker jag på när det är natt. Såna här saker kan få ner mig. Det är ni som får upp mig igen. Tack.

Cancer suger. Det sliter sönder familjer. Det förstör liv. Jag hoppas att 2012 kommer med ett genombrott inom cancerforskningen.

Lilla London – Anton Kristiansson

Vi hade en dag där vi gjorde annat, där vi inte gömde oss i vår frikyrkobubbla ute på Lidingö. Jag hade väntat mig att få besöka ett äldreboende, typ en secondhandaffär eller något sånt när vi fick veta att temat var diakoni. När vi sedan fick veta att det var Ny Gemenskap höll jag på att spricka.

Jag hade läst lite om organisationen innan, typ alternativ julfirandet. Det lät väldigt vettigt, väldigt bra.

Vi fick i alla fall åka dit, höra lite om vad de gör, och sen, sen kom höjdpunkten med hela besöket. Vi fick gå ner en våning igen, ner till matsalen där det varje dag serveras lunch för en tia. Vi fick sätta oss bland de hemlösa, missbrukarna, utslagna och äta. Vi som har det så bra i våra egna liv. Vi i vår skyddade bubbla. Jag kan ärligt talat säga att jag aldrig har pratat med en hemlös innan den dagen. 

Vi hamnade med en skitskön kille som hade fått en egen bostad precis. Han var så tacksam för det lilla. Sånt som vi andra tar för självklart. Han sa tillochmed en gång något i stil med ”men jag ska inte klaga, jag kunde ha haft det värre”. Att man kan ha det så som han hade, och ända säga: det kunde ha varit värre. Där vill jag hamna. Jag vill kunna känna mig nöjd med livet. Sluta försöka täppa till det där hålet inombords.

Den här upplevelsen var riktigt stark. Det blev så på riktigt. Det som man ser varje dag, när man bor i Stockholm ser man faktiskt hemlösa varje dag. Vi fick höra varför det hade blivit som det blev, vad som hade gått fel. Vi fick se hur de trevliga många av de här människorna var, trots att vi har det så bra och de så dåligt.

Vi fick höra så otroligt många historier som vi nog inte hade kunnat tänka oss. Och det gick upp ett ljus i alla fall inom mig. Det här, det här blir en av mina stridsfrågor i år. 2012. Året då ny gemenskap tvingas ut i förorten, bort från de som behöver det. Ja. Ni läste rätt. SSSB vill bygga studentbostäder av huset, Ny Gemenskap får flytta till Västberga. Helt otroligt.

Det finns minst (många saknas i den här statistiken.) 3 000 hemlösa i stockholm, tretusen. Åttahundra bor på gatan. Det är dags att staden, nej, staten tar tag i det här problemet. Det är ovärdigt oss som land. Det är ovärdigt vårt fina land Sverige, välfärdsstaten. Folk som kommer hit tror inte att det är så här, men det är sanningen.

De vi träffade har funnits i mina tankar ända sen den där lunchen. Både han vi åt med och han urstockholmaren som kom och drog ordvitsar.

Det stack speciellt i ögonen att vandra ner på Rådmansgatan och se alla i sina dyra fina jackor, med sina iPhones, ständigt på jakt. Jag tror vi ibland måste vända ner blickarna, hade jag varit 20 så hade jag lätt engagerat mig på Ny Gemenskap. En förändring måste till, jag hoppas den sker under 2012.

Låt: För alla dom – Ison & Fille, Mogge, Petter

Många sätter upp mål inför det nya året, kalla det löften, kalla det vad ni vill, men vi gör det ofta. Förra året gjorde jag det. Ett mål gällande den här bloggen, den främsta orsaken var att sporra mig till att blogga mer.

Jag såg en koppling mellan hur ofta jag bloggade och hur många som läste (surprise!) ni verkar gilla kontinuitet. Det gör jag med.

Vad var mitt mål då?

Att varje månad ha fler besökare på bloggen än 2010 (undantaget juni, juli och augusti.). Hur gick det då kanske ni undrar?

Det gick bra. Riktigt otroligt bra. Varje månad förutom juni lyckades jag (jag hade ju inte räknat med att klara av det då heller. Det hände så galna saker i Juni förra året.).

Den månaden som överraskade mig mest – maj. I maj 2010 var det 83 läsare. 2011 – 1 010.

Målet jag satte upp efter sommaren lyckades det med, det totala läsarantalet fördubblades.

Syftet funkade också, jag har skrivit mer, saker ni har varit positiva mot, saker ni har varit negativa, saker som har tagit skruv på oväntade sätt och ställen.

Jag vill bara tacka alla er som läser, jag hoppas ni har gillat det ni har läst i år och att ni fortsätter även nästa år. Jag hoppas jag ska lyckas hålla den här bloggen levande då med. 2012 blir nog ett spännande år och efter juni har jag ingen som helst aning om hur mitt liv kommer se ut. Univeristet? Tyskland? Folkhögskola? Vi får se. Men det blir nog rätt tillslut.

På tal om mål. Jag missade målet gällande julkalendern. Det svider lite. Ni ska få de sista tre luckorna tillsammans med en årskrönika nu i januari har jag tänkt.

Nu kör vi.

Ni får nog klicka upp den här bilden i fullskärm för att njuta av den till fullo.

Om ni gör det så kommer ni att se att det inte bara är hav på den här bilden. Längst bort i horisonten finns öarna där man säger ”Kattor” och inte ”Katter”. Där man tillhör Finland med inte pratar finska. Öarna jag älskar. Öarna många flyttar från. Åland, Ahvenananmaa, fredens öar.

Åland alltså. Min Farmor kommer därifrån om jag inte redan har sagt det. Min första utlandsresa var till, ja, juste, Åland. Jag var bara ett par månader. Jag har varit där varje sommar, majoriteten av alla påsklov. Min barndoms paradis.

Åland har varit Svenskt, finskt, ryskt. Men man har alltid behållt det svenska språket. 1917 krävde man att återförenas med Sverige. Så blev det inte, istället fick man självstyre inom Finland. Den Svenska ministern Erik Palmstierna tyckte tillochmed att man skulle ingripa millitärt. 1921 så grep Nationernas Förbund in, Åland fick garanterat självstyre (med tillhörande skydd av den Svenska kulturen och det Svenska språket.).

Man har en ”nationalsång” ja. Man är ju ingen nation. Men man har en sång. Ålänningens sång.

Den sista versen har jag alltid gillat mest. Den har varit mest intressant.

Aldrig har åländska kvinnor och män

svikit sin stam och dess ära;

ofärd oss hotat, men segervisst än

frihetens arvsrätt vi bära.

Högt skall det klinga, vårt svenska språk,

tala med manande stämma,

lysa vår väg som en flammande båk,

visa var vi äro hemma

visa var vi äro hemma

”Högst skall det klinga, vårt svenska språk [...] visa var vi äro hemma.”. Det känns som Farmor alltid tar i extra när hon hör den versen. Man sjunger den här sången bland annat på midsommar, runt midsommarstänger (som inte alls ser ut som de gör i Sverige. Jag fick en chock första gången jag såg en svensk!) och, avslutningen är fin. På något sätt så behåller man sitt arv. Även om många idag nog är nöjda med att vara finska.

Nej allting med Åland är inte underbart, jag gillar inte hembyggdsrätten till exempel. Inte alls. Jag tror att jag alltid kommer komma tillbaka till Åland. Det känns så.

Ålänningens sång finns instrumentalt på Spotify.